Om Medielabbet

Medielabbet är alltså en sektionsförening som med olika experiment och projekt utforskar medieteknik. Vi finns när det finns engagemang. Om du vill riva igång något spännande medielaborerande, stort eller smått, tveka inte. Om engagemang finns så kan ni sätta igång kugghjulen och göra något riktigt kul!
Kontakta gärna gamla medielabbare och fråga om vad som helst!

Relaterat: Lite bakgrund, om bloggen och tidigare projekt.

Annonser

”It is called the Ludovico Technique”

Jag hatar fågelsång. När jag mitt på dagen hörde fågelsång kom  jag på mig själv med att fyllas av ilska, stress och stor irritation. Ni vet när man kommer hem sent och ska gå och lägga sig så känns det lite jobbigt när solen redan håller på att gå upp. Om fåglarna dessutom sjunger har jag riktigt svårt att somna men att jag mitt på dagen blev helt upp i lågor över en sjungade fågel var ganska absurt.

Jag, liksom många andra, hatar att gå upp ur sägen på morgonen och liksom för många andra spiller detta hat över på min väckarklocka. Min klocka ska typ försöka vara ”harmonisk” och har därför enbart ljudsignalerna FM-radio, vackert klockspel och… just det… fågelsång! Det spelar ingen roll hur harmonisk du är, kära fågelsång, om du väcker min underbara sömn alldeles för tidigt!!!

Ja… och nu hatar jag fågelsång.

Soundtrack of our lives?

inception

Jag fick nyligen testa Inception-appen till Iphone eftersom den tydligen kan ses som lite medieteknik-avantgarde. Från ett väldigt lo-fi-igt och ologiskt gränssnitt (nej det är inte alls ologiskt; det är ”mystiskt”!, säger säkert utvecklarna då)  startar man drömmar som helt enkelt är det Inception-brandade namnet på ljudspår från Hans Zimmers fantastiska soundtrack.

Grejen med drömmarna är att de är interaktiva och blandar in omgivningsljud i musiken. Ljudet av en dörr som stängs upprepas i musikens rytm; ibland i förvrängd form. På det hela taget var det inte jättehäftigt men möjligheten att blanda in fiktiva element i en verklig ljudmiljö och vice versa är vad jag vet ganska outforskad. På synsidan satsas det däremot mycket på utvecklingen av Augmented Reality från bland annat Nintendo och Sony trots att ljud är lättare att återskapa verklighetstroget. Själv hör jag ibland att någon ropar på mig bakifrån när jag lyssnar på en Kent-låt… och det är ganska creepy!

Men som sagt är detta bara en tie-in till deras bombastiska huvudprodukt som är filmen Inception. Trots det halvhjärtade genomförandet och den något slumpmässiga interaktiviteten (nej jag tänker inte åka till Afrika för att låsa upp den sista drömmen!) är det ganska häftigt när jag reser mig upp från stolen och den pampiga stråkmusiken drar igång som ett soundtrack till mina rörelser. Det får färden till toaletten på andra sidan korridoren att verka lite mer episk.

Café

Nintendo bekräftade för någon vecka sedan existensen av Café, vilket är projektnamnet (Ryktet säger dock att namnet kan komma bli Stream) för deras ny konsol. Inte nog med det, utan den ska visas på E3. I spelbart skick. Så mycket är inte officiellt känt om den, men enligt diverse trovärdiga läckor kommer handkontrollerna fortfarande vara rörelsekänsliga,  saker som headtracking nämns, den ska vara mer kraftfull en Xbox360 och PS3 (mycket troligt) samt ska kunna stream:a spel till handkontrollerna som är fullgoda spelenheter med tryckkänslig skärm. Så någon annan kan se på TV även om du spelar. Givetvis kan den i så fall också användas som komplement när du lyckas knuffa undan ”annan”.

Det är en funktion som ligger helt rätt i tiden och är precis vad som skulle locka casualspelare. Den är smart och väcker nyfikenhet. Men betydligt viktigare i längden och av stort intresse för mer inbitna spelare är att Nintendo den här gången gått ut till tredjepartsutvecklare och visat upp Café. Till skillnad från Wii som snarast var en överraskning för dem. Och det visar att Nintendo ser med ett visst allvar på att även om  Wii sålde fantastiskt bra, så spelar folk sällan på dem och framför allt så säljer inte de traditionellt sätt tunga titlarna som Metroid speciellt bra. Problematiskt eftersom Nintendo alltid kunnat falla tillbaka på sina klassiker. Dessutom vill man säkert ta del av kakor som Call of Duty och GTA; storsäljande titlar som inte ens kommer till Wii eftersom få skulle köpa dem. De tjänar inget på en originell (och i många fall rätt otymplig) kontrolltyp, så det som räknas är prestanda. Och på samma sätt lockar man fler regelbundna spelare att köpa konsolen vilket betyder att Nintendos egna stortitlar kommer sälja bättre.

Den stora frågan är väl vad Microsoft och Sony kommer att svara med. En total brist på rykten från deras håll tyder på att de inte kommer kunna visa upp något på E3, men de kommer behöva slå tillbaka någorlunda snabbt. Enligt Nintendo kommer Café inte släppas innan mars nästa år, så de har visst utrymme innan allt för många lanseringstitlar visats för att dränka ut dem. För de kommer definitivt behöva visa upp en stabil front med ny konsol och några tungviktare till spel innan Café når marknaden. Nintendo kan inte ges fritt spelrum med en konsol som är bättre på alla sätt.

Men det är inte utan att även Nintendo svettas. Vi vet inte hur mycket bättre prestanda Café har ännu, men det lär inte vara ett lika stort hopp som det traditionellt (innan Wii) varit mellan generationer. Nintendo gillar att sälja med vinst direkt. Men Microsoft och Sony är mer öppna för tanken att brassa på rejält med kraft i sina maskiner och sedan hoppas att vända förlust till vinst. Och om deras konsoler utklassar Café och de dessutom har någon slagkraftig innovation (Microsoft har ju redan Kinect, frågan är vad de kommer göra av den när (om) hypen dalar. Sony:s Move lär dö rätt snabbt enligt nuvarande indikationer, men varför skulle de inte kunna hitta på något nytt?) kommer många säkert kunna vänta ett par månader med att köpa en ny konsol.

Mer info:
http://www.gameinformer.com/b/news/archive/2011/04/14/new-nintendo-console-at-e3.aspx
http://gear.ign.com/articles/116/1163325p1.html
http://gear.ign.com/articles/116/1162204p1.html
http://gear.ign.com/articles/116/1163765p1.html

Omättlig hunger på framgång

Under en branschdag (kudos till NLG) för en och en halv vecka sedan lyssnade jag på ett antal föredrag om diverse områden av intresse för den hugade studenten av medieteknik. Folk från reklambranschen, folk som utvecklar appar, etc, etc. De var många gånger intressanta, gav citatvänliga lärdomar, och som alla bra talare utnyttjade de en aning lustiga anekdoter.

Det var helt enkelt alldeles för lätt att tycka om dem.

Med den djupdykningen i orimlighetens Marianergrav hoppas jag ha fångat ditt intresse. Låt mig nu förklara vad jag menar.

Detta var människor som stod på en scen och sa åt oss att satsa på vad vi vill göra och sedan ge järnet för kung och ekonomiskt oberoende. Folk i karriären, med en omättlig hunger på framgång. De visade för böveln bilder på sig själva festandes. Försök förlåta mig när jag säger att detta är den sortens folk en blivande ingenjör minst av allt bör lyssna på.

Vi behöver inte få berättat för oss att hårt arbete och jävlar anamma är vitalt för framgång i livet. Det är fullkomligt självklart. Vi behöver inte heller se bilder från internfester på deras jobb. Som om de försöker övertyga oss om att livet inte tar slut bara för att man kommer ut i arbetslivet. Verkligen? Om det är roten till din osäkerhet kan du sluta läsa nu.

Problemet är att de verkar totalt ointresserade av sitt område bortom hur framgångsrika de kan bli inom det. De är så sanslöst tråkiga. Var är passionen och skaparglädjen? Var är excentrikerna och nördarna? Folk som inte bryr sig ett jota om löneutveckling och entreprenörskap utan hänger sig åt saker enbart av sin egen fascination. Vi lyssnar aldrig på dem. Kanske för att vi ofta på gränsen till alltid finner vad de talar om olidligt ointressant, men budskapet står att finna mellan raderna. I hur de älskar vad de gör.

Jag tycker det är så synd att vi matas så med att framgång är nyckeln till lycka. Att vi ska arbeta hårt eftersom det kanske är vi som hittar på nästa stora grej. Slöseri med potential.

Vad blir jordens befolkningsmängd, tillslut?

Dagens aforism:

Det finns två typer av människor i den här världen – de som delar upp världen i två typer och de som inte gör det. (Jeremy Bentham)

Hans Rosling, medgrundare till stiftelsen Gapminder, har blivit en stor internetkändis tack vare sina TED-föreläsningar. Rosling visualiserar svåra data med hjälp av Gapminders interaktiva grafer och försöker övertyga folk om hur vi ska minska fattigdom. Just i den här presentationen använder han en mer ”analog” visualiseringsmetod ända fram till slutet då den interaktiva grafen får skina lite. Är tanken om att världen är uppdelad i rika och fattiga korrekt? Vad blir jordens befolkning i framtiden? Vad behövs för att fattiga ska länder utvecklas? Intressanta svar väntar den som kollar på videon…

http://www.ted.com/talks/hans_rosling_on_global_population_growth.html

Under kursen Mediegestaltning som vi medieteknologer i tvåan läste hade vi en gästföreläsare från Gapminder eftersom temat på kursen var ”kartor och visualisering”.