Om Medielabbet

Medielabbet är alltså en sektionsförening som med olika experiment och projekt utforskar medieteknik. Vi finns när det finns engagemang. Om du vill riva igång något spännande medielaborerande, stort eller smått, tveka inte. Om engagemang finns så kan ni sätta igång kugghjulen och göra något riktigt kul!
Kontakta gärna gamla medielabbare och fråga om vad som helst!

Relaterat: Lite bakgrund, om bloggen och tidigare projekt.

”It is called the Ludovico Technique”

Jag hatar fågelsång. När jag mitt på dagen hörde fågelsång kom  jag på mig själv med att fyllas av ilska, stress och stor irritation. Ni vet när man kommer hem sent och ska gå och lägga sig så känns det lite jobbigt när solen redan håller på att gå upp. Om fåglarna dessutom sjunger har jag riktigt svårt att somna men att jag mitt på dagen blev helt upp i lågor över en sjungade fågel var ganska absurt.

Jag, liksom många andra, hatar att gå upp ur sägen på morgonen och liksom för många andra spiller detta hat över på min väckarklocka. Min klocka ska typ försöka vara ”harmonisk” och har därför enbart ljudsignalerna FM-radio, vackert klockspel och… just det… fågelsång! Det spelar ingen roll hur harmonisk du är, kära fågelsång, om du väcker min underbara sömn alldeles för tidigt!!!

Ja… och nu hatar jag fågelsång.

Soundtrack of our lives?

inception

Jag fick nyligen testa Inception-appen till Iphone eftersom den tydligen kan ses som lite medieteknik-avantgarde. Från ett väldigt lo-fi-igt och ologiskt gränssnitt (nej det är inte alls ologiskt; det är ”mystiskt”! säger säkert utvecklarna då)  startar man drömmar som helt enkelt är det Inception-brandade namnet på spår från Hans Zimmers fantastiska soundtrack.

Grejen med drömmarna är att de är interaktiva och blandar in omgivningsljud i musiken. Ljudet av en dörr som stängs upprepas i musikens rytm; ibland i förvrängd form. På det hela taget var det inte jättehäftigt men möjligheten att blanda in fiktiva element i en verklig ljudmiljö och vice versa är vad jag vet ganska outforskad. På synsidan satsas det däremot mycket på utvecklingen av Augmented Reality från bland annat Nintendo och Sony trots att ljud är lättare att återskapa verklighetstroget. Själv hör jag ibland att någon ropar på mig bakifrån när jag lyssnar på en Kent-låt… och det är ganska creepy!

Men som sagt är detta bara en tie-in till deras bombastiska huvudprodukt som är filmen Inception. Trots det halvhjärtade genomförandet den något slumpmässiga interaktiviteten (nej jag tänker inte åka till Afrika för att låsa upp den sista drömmen!) är det ganska häftigt när jag reser mig upp från stolen och den pampiga stråkmusiken drar igång som ett soundtrack till mina rörelser. Det får färden till toaletten på andra sidan korridoren att verka lite mer episk.

Vad blir jordens befolkningsmängd, tillslut?

Dagens aforism:

Det finns två typer av människor i den här världen – de som delar upp världen i två typer och de som inte gör det. (Jeremy Bentham)

Hans Rosling, medgrundare till stiftelsen Gapminder, har blivit en stor internetkändis tack vare sina TED-föreläsningar. Rosling visualiserar svåra data med hjälp av Gapminders interaktiva grafer och försöker övertyga folk om hur vi ska minska fattigdom. Just i den här presentationen använder han en mer ”analog” visualiseringsmetod ända fram till slutet då den interaktiva grafen får skina lite. Är tanken om att världen är uppdelad i rika och fattiga korrekt? Vad blir jordens befolkning i framtiden? Vad behövs för att fattiga ska länder utvecklas? Intressanta svar väntar den som kollar på videon…

http://www.ted.com/talks/hans_rosling_on_global_population_growth.html

Under kursen Mediegestaltning som vi medieteknologer i tvåan läste hade vi en gästföreläsare från Gapminder eftersom temat på kursen var ”kartor och visualisering”.

Dags att tänka

Vi som pluggar medieteknik här på KTH lär oss ju tidigt att betona att det är ett e där i mitten; medi-”konstpaus”-e-”konstpaus”-teknik. Folk kan ju tro att vi bara håller på med det som i folkmun kallas media d.v.s. TV, radio och tryck! Skandal! Men än så länge är den medierade kommunikation som vi håller på med främst begränsad till de sinnena syn och hörsel, precis som TV, radio och tryck, så liknelsen är kanske inte helt fel. Vilka andra sinnen och medierade kommunikationssätt skulle medieteknikutbildningen kunna behandla?

emotive_epocVissa av oss kommer kanske att arbeta med känseln när vi designar apparater eller taktila gränssnitt. Rörelsekänsliga sensorer som accelerometrar, gyroskop och laseravståndsmätare har blivit vardagsmat i apparater som Wii, Iphone och Xbox Kinect. Ett område som där utveckling pågår är sensorer för så kallad ”mind control” eller tankestyrning; sensorer som känner av hjärnaktivitet, känslor eller koncentrerade tankar. Tekniken utvecklades först för neurofysiologiska tillämpningar som ett sätt att undersöka hjärnan. Vad jag förstått är tekniken fortfarande ganska primitiv men i framtiden kanske även tankestyrning kommer att vara vardagsmat.

Jag tror hjärnan är ganska tacksam att jobba mot eftersom den är så flexibel. Om sensorerna kan detektera en viss, slumpvis tanke och man ser till att någonting händer då kommer hjärnan med lite övning att koppla ihop dem. Så fungerar exempelvis spelet Mindflex från Mattel, där spelaren får en boll att sväva genom att tänka på ett visst sätt.

Bilden ovan visar Emotive EPOC neuroheadset från Emotive Systems som uppges läsa av de fyra känslorna glädje, ledsamhet, ilska och rädsla. Den medföljande mjukvaran kan spela ett Flickr-bildspel, taggad bilderna med känslan du får när du ser den och visa bilder som gör dig glad extra länge. Tänk vilken häftig tillämpning av en pryl för enbart kostar 300 dollar!

Nämen allvarlig; om tekniken utvecklas öppnar sig framtidsscenarier som inte ens täckts av SciFi-filmer. Snacka om att aldrig kunna koppla av och tänka fritt om du riskerar att beställa en pizza, byta kanal på TV:n och skicka information till Google Analytics. Eller tänk er dagen då mobiltelefonerna förutom röst- och videosamtal erbjuder alternativet ”Make mindcall”. Telepati, anyone?

Källor: Design Buzz, NyTeknik

Medielabbet presenterar The Interrogation Chamber – en binaural ljudpjäs

Lördagen den 5 mars gav vi oss ner i R1 med ett låtsashuvud, en dator med specialljudkort och en gigantisk säck rekvisita. Förutom att äta Cheez ballz, dra en tjugo meter lång elkabel ner genom reaktorgropen och sjunga sånger från ökända barnprogram så hann vi faktiskt spela in en 3D-ljudpjäs.

Nu kan du (med hörlurar!) lyssna på resultatet på Soundcloud eller Youtube!

Först kan vi ju varna att den är ganska våldsam och läskig om man lätt blir skrämd av ljud. Dessutom är själva handlingen inte alls av B-films-karaktär utan har självklart ett stort psykologiskt djup!  Tja, just det kanske inte riktigt är sant men fokus med pjäsen ligger på ljudeffekterna. Den binaurala ljudinspelningen funkar så att ljudet fångas upp av två mikrofoner som är fastsatta varsitt öra på ett fejkhuvud. När man lyssnar på inspelningen i stereohörlurar ska man få samma ljudintryck som om man hade suttit där vi spelade in.

Hörseln bestämmer ett ljuds riktning med hjälp av skillnaden i ankomsttid och ljudstyrka mellan våra öron samt att frekvensgången ändras pga. örats form. Med hjälp av fejkhuvudet ska ljudet ändras på alla dem sätten men binaural ljudinspelning går inte att göra perfekt eftersom varje huvud och varje par öron har olika form. Vi medieteknologer lär oss mer om binauralt ljud och riktningshörsel i kursen Ljud som informationsbärare.

Den här pjäsen gjordes av Anton Warnhag, David Ringqvist, Erik Sillén, Norbert von Niman & Poya Tavakolian. Originalmanus av Anton Warnhag.