Mänskligt hjärta, elektroniskt ljud

Foto taget av Axel Hammarbäck

Foto taget av Axel Hammarbäck

På fredag klockan 19, 2010-12-03, slussade vi äntligen ner de första besökarna med hissen till underjorden, hissen till den före detta reaktorhallen R1. Väl där möttes de av en svärm av ljud som studsade mellan de kala betongväggarna i den gigantiska salen. Besökarna kunde gå runt och kolla på stationer som TMH, avdelningen för tal, musik och hörsel, stod vid. Musiken som kom från Kjetil Falkenberg Hansens station, där besökarna ”live” fick ändra på en massa av parametrar, var sällan vacker men visst får det låta dåligt när man letar efter ett nytt sound.  Doktoranden Gaël Dubus, känd för sitt arbete med ljudåterkoppling till elitidrottare, visade bland annat en accelerometerstyrd musikeffekt som körde på en mobil och Samer Al Moubayed projicerade ett talande ansikte på ett låtsashuvud. När alla var nere och hade satt sig pratade Kjetil om olika ljudsyntesmiljöer. Kvällens första framträdande sjöngs av en dator.

Låten ”Daisy Bell” från 1957 var faktiskt världens första låt att sjungas av en dator och gjordes i det första programmeringsspråket för ljudsyntes; MUSIC. Med åren har såklart babeleffekten gjort att det finns en mängd språk; Csound, Reaktor, SuperCollider, PD, Max för att nämna några. Ludvig Elblaus, musikartist, programmeringsnörd och medieteknikstudent, startade igång sin egengjorda SuperCollider-patch med ett elektriskt brummande. Innan min kompis förstod att något var fel var han förvirrad. När han sedan förstod att det inte alls var något fel blev han irriterad men gillade det. Om man inte är van vid att höra liknande musik så går det tydligen snabbt att lära sig tycka om det. Vi bjöds på ett nästan halvtimmas långt atmosfäriskt ljudlandskap. Jag kunde inbilla mig att de elektriska ljuden var något annat. Satt vi på marken i en djungel och lyssnade på livet runtomkring? Passerade vi just ett bultande hjärta, från inuti ett blodkärl? Befann vi oss mitt i en gammal SciFi-rulle? Musiken dog långsamt ut med en ensam ton. Den låg kvar ett tag i reaktorhallens kyliga luft. Ludvig som med sträng blick varit uppsluppen i sin laptop, musik och egen hjärna tittade upp och log.

Intresserade nördar gick fram och frågade Ludvig om prylarna, programmeringsspråket och det musikaliska uttrycket medan resten fortsättatte att undersöka stationerna, äta chips och klunka i sig Anton Warnhags hemgjorda lemonad ™. När Kjetil sedan skulle ge en inblick i PD hängde sig datorn. Efter att ha förbannat sig över sitt operativsystem visade han upp hur man kopplar ihop olika grafiska objekt för att skapa ett ljud. Möjligheterna verkar obegränsade men det såg inte speciellt snyggt ut. Anna Einarsson, som använder det mer ögonsköna ljudsyntesprogrammet Max, bytte av Kjetil och pratade om några olika aspekter av elektroakustiskt musikskapande. Innan hon började spela en livetolkning av stycket ”Plats för drömmar” gick hon igenom patchen. När hon satte igång och började ratta på parametrarna rullade oceanliknande musik ut genom högtalarna och vi kunde höra hur de behandlade ljudkornen lät som stenar som vändes på en öde strand. På väggen längst bort projicerades en tio meter hög bild av Anna och sina apparater. Efter en stor applåd undervisade hon oss i några viktiga kontraster. När man spelar live så kan man ligga någonstans mellan två ytterligheter. Den ena är att man har gett datorn så mycket instruktioner att den i princip spelar själv efter en förutbestämd tidslinje. Den andra är att man har programmerat sina patchar för att man ska själv kunna styra dem så mycket som möjligt. Om man själv måste spela allt live så finns det givetvis mer utrymme för improvisation med det kräver större skicklighet. Ett vanligt instrument används både till att styra och skapa ljudet. Med elektroakustisk musik ställs det på sin ända då gränssnittet och ljudsyntesen separeras.  En trumpet kan användas för att styra en datorsynt, förklarade hon. Till att avsluta med visade hon upp ett av sina framträdanden där hon styr en video med sin sångröst. Kvällen avslutades med några sista ord från Kjetil som hoppades att kvällen hade skapat intresse och att det skulle bli fler musikhackningskvällar framöver. Han tackade artisterna för sina framträdanden och Medielabbet för att ha fixat eventet. Vi ger ett stort tack till TMH för ett gott samarbete!

Om det var något som besökarna fick fundera på när de återvände till jordytan så var det nog hur obegränsade möjligheterna verkade. Med elektroakustiskt musikskapande kan ljudet låta hur som helst och skapas av vad som helst. TMH fortsätter att utforska dessa möjligheternas ängar och kanske blev besökarna sugna på att göra det med.

Se bilderna här

Annonser